Utforska Lissabon

Triumfbågen på Rua Augusta står på norra sidan av Praça do Comércio; den planerades efter jordbävningen 1755 och blev färdig 1875 efter ritningar av Veríssimo José da Costa. En skulpturgrupp av Célestin Anatole Calmels kröner den; en hiss och trappor leder förbi en utställning i urverksrummet till en terrass ovanför Baixa och Tejo.

Nationalmuseet för samtidskonst, kallat Museu do Chiado, inrättades 1911 i en del av det tidigare São Franciscoklostret i Chiado. Det öppnade på nytt 1994 i lokaler anpassade av Jean-Michel Wilmotte och visar portugisiskt måleri och skulptur från 1850 och framåt, av konstnärer som Columbano Bordalo Pinheiro, Amadeo de Souza-Cardoso och Almada Negreiros.

Praça do Comércio är ett torg på omkring 175 gånger 175 meter vid Tejos strand, anlagt efter jordbävningen 1755 på platsen för det förstörda Ribeirapalatset som en del av markis de Pombals återuppbyggnad av Baixa. Byggnader med arkader ramar in tre sidor, med en ryttarstaty av kung José I i mitten och triumfbågen på Rua Augusta i norr.

Ölmuseet ligger i rum med arkader i östra flygeln av Praça do Comércio, intill en restaurang och terrass som drivs av samma hus. Den interaktiva rundturen följer bryggandet från klostren i det medeltida Europa via den industriella revolutionen till portugisisk hantverksöl, och rummen är dekorerade med verk av målaren Júlio Pomar.

Lisboa Story Centre är en historisk utställning som öppnade 2012 i östra flygeln av Praça do Comércio. Med multimediamiljöer, modeller och filmer följer den staden från dess mytiska grundande av Odysseus via upptäcktsresornas tid till jordbävningen den 1 november 1755 och återuppbyggnaden av Baixa under markis de Pombal.

Besökscentret om torskens historia fyller två våningar i östra tornpaviljongen vid Praça do Comércio. Rum med filmer, animationer och en simulering av en doryroddbåt följer det portugisiska torskfisket vid Newfoundland och Grönland och Vita flottan under andra världskriget, och övergår sedan till bacalhaus plats i det portugisiska köket.

Carmoklostret grundades 1389 av konnetabeln Nuno Álvares Pereira för karmelitorden. Den gotiska kyrkan förlorade sina valv i jordbävningen 1755 och byggdes aldrig upp igen, så långhusets bågar står öppna mot himlen. Sedan 1864 rymmer ruinerna Carmos arkeologiska museum, med gravar, skulptur och fynd från förhistorisk tid och framåt.

Lissabons katedral, Sé, är stadens äldsta kyrka, påbörjad 1147 sedan Afonso Henriques tagit Lissabon från morerna. Den romanska västfasaden har två tinnförsedda torn och ett rosettfönster; jordbävningar, bland dem den 1755, ledde till ombyggnader i gotik och barock. Besöket omfattar högkoret, skattkammaren och korgången.

Rossio, officiellt Praça de D. Pedro IV, har varit ett av huvudtorgen i Lissabons Baixa sedan medeltiden och skådeplats för marknader, tjurfäktningar, uppror och inkvisitionens autodafé. Den vågmönstrade portugisiska stenläggningen omger kolonnen för kung Pedro IV från 1874 och två bronsfontäner, med nationalteatern D. Maria II på norra sidan.

Igreja de São Roque var den första jesuitkyrkan i Portugal: grundstenen lades 1555 och den gjordes om 1565 till en enda sal byggd för predikan. Den klarade jordbävningen 1755 i stort sett oskadd och övergick till Santa Casa da Misericórdia. Kapellet för Johannes döparen tillverkades i Rom på 1740-talet och skeppades till Lissabon.

Borgen São Jorge står på kullen ovanför Alfama och Baixa, på en plats som varit befäst åtminstone sedan 100-talet f.Kr. och som togs från morerna 1147. Senare tjänade den som kungligt palats och kasern. Besökarna går längs murkrönen och tornen, ser en arkeologisk plats med lämningar från järnåldern och morisk tid och blickar ut över staden och Tejo.

Kyrkan Santa Cruz do Castelo står i stadsdelen Castelo mot innermuren i citadellet till borgen São Jorge, på platsen för en moské som gjordes om efter den kristna erövringen av Lissabon 1147. Den nuvarande enskeppiga kyrkan är João Paulos återuppbyggnad efter jordbävningen 1755, och besökarna kan klättra upp i klocktornet.

Miradouro de Santa Luzia är en utsiktsterrass intill kyrkan Santa Luzia i Alfama, med utsikt över den gamla stadsdelens tak mot Tejo. Pergolan är behängd med bougainvillea, och södra muren bär två azulejospaneler, den ena med Praça do Comércio före jordbävningen 1755 och den andra med de kristnas anfall mot borgen São Jorge.

Graçaklostret är en augustinerkyrka och ett kloster på Graçakullen, grundat 1271 och återuppbyggt i senbarock stil efter jordbävningen 1755; Afonso de Albuquerque begravdes i dess kor 1566. En rundtur med biljett leder genom övre koret och korsgångarna till en takterrass intill utsiktspunkten i Graça.

Klostret São Vicente de Fora grundades omkring 1147 av Afonso Henriques utanför stadsmuren; den nuvarande manieristiska kyrkan byggdes från 1582 under Filip II av Spanien. Klostret rymmer azulejospaneler från 1700-talet och de braganzanska kungarnas panteon, och takterrassen har utsikt över Alfama och Tejo.

Nationalpanteon ligger i kyrkan Santa Engrácia i Alfama, en barockbyggnad på grekisk korsplan ritad av João Antunes och påbörjad 1682. Kupolen blev färdig först på 1900-talet; sedan 1966 rymmer byggnaden gravar för presidenter, författare, fadosångerskan Amália Rodrigues och Eusébio, och terrassen har utsikt över Tejo.

Estrelabasilikan påbörjades 1779 för drottning Maria I, som hade lovat att bygga en kyrka om hon fick en tronarvinge, och var den första kyrkan helgad åt Jesu heliga hjärta. Den vita fasaden har två klocktorn och en stor kupol som syns över västra Lissabon. Inne täcker grå, rosa och gul marmor golv och väggar, och drottningens grav ligger i tvärskeppet.

Immersivus Gallery visar digitala projektionsshower inne i Mãe d'Água das Amoreiras, den välvda reservoaren vid slutet av akvedukten Águas Livres, påbörjad av Carlos Mardel 1746 och färdig 1834. Bilder projiceras på stenvalven och pelarna runt den 7,5 meter djupa vattenbassängen; byggnaden ingår i EPAL:s vattenmuseum.

Orientmuseet öppnade 2008 i ett tidigare kyllager för torsk vid strandpromenaden i Alcântara, ombyggt av Fundação Oriente. Samlingarna handlar om den portugisiska närvaron i Asien och om asiatisk religiös konst och scenkonst, bland dem japanska skärmar, indonesiska skuggdockor och Kwok On-samlingen av masker och dräkter.

Akvedukten Águas Livres byggdes 1731–1799 på order av kung João V för att leda källvatten från trakten kring Belas in i Lissabon med självfall. Arkaden över Alcântaradalen är 941 meter lång med 35 valv, bland dem Arco Grande, och klarade jordbävningen 1755. Museu da Água håller promenaden längs krönet öppen.